vickier

Fyfan att livet ska vara så jävla orättvist.
Har en klump i halsen och tårar i ögonen nu när jag sitter här och läser Johannas gästbok på apberget. Hon omkom i Fredags i en mopedolycka utanför Vännes. Hon var enbart lika gammal som mig. Det är värst att läsa inläggen som skrevs dagarna, eller bara timmarna innan hon dog. Tänk att man aldrig kan förutse sådanna saker.
Just nu känns det som att jag bara vill träffa alla som betyder något för mig och bara krama om dom som om de vore sista gången.
Och jag kan inte undvika skuldkänslorna över att jag inte tar vara på det liv som jag faktiskt lever. Man kanske inte behöver älska varenda sekund, men man måste uppskatta den tid man har.
Fan jag måste börja uppskatta mera. För livet kan ju ta slut imorgon? Eller redan ikväll?

Har gått hela eftermiddagen med ångest i bröstet också. Vet inte hur och varför den kom dit, men den vill då inte försvinna. Magen pirrar obehagligt mycket också.
Fan.
Jag saknar tiden då jag var helt ångestfri. Då ingenting betydde mer än att man grät en tår och sedan glömde.
Nu kan jag ha ångest över allt och inget.
Över att någon i min närhet ska bli sjuk eller råka ut för någon olycka.
Att något av det ska hända mig.
Att hon inte förstår bättre.
Jag kan ha ångest över en sån liten sak som att bli sjuk så att jag inte kan gå till jobbet och tjäna ihop det pengar jag "behöver".
Att han ska hitta någon annan.
och sånt.
waaaah
jag vill bara skrika.
Men jag är för hes.

Nu ska jag lyssna på bra musik och försöka allt vad jag kan att ta vara på min tid, uppskatta allt och alla och bli ångestfri!
Lycka till Vickie.