Without you.
Betnér var härlig och vi skrattade en massa.
Men ändå kan jag inte undkomma att känna mig lite deppig ikväll. Kanske allra främst för att folk försvinner härifrån och inte bara folk som hälsat på utan även de som även bor här, som snart inte längre bor här.
Jag vet varken vad jag ska tycka eller känna. Att liksom veta om att någon man älskar och som man umgåtts nästan dagligen med i snart två år snart bara inte ska vara här längre känns jättekonstigt. Borde kanske bara försöka att inte tänka på det. lägga det åt sidan och liksom låta det hända när det händer, men hur lyckas man undvika ett ämne som hela tiden dyker upp? Blir rädd när jag tänker på att varje natt kommer bli som denna - ensam.
Men all erfarenhet är bra erfarenhet. I guess. Men just nu känns allt botten.
Och jag vet inte om det är hösten, mörkret eller någonting annat som gör att ingenting är lika färgglatt som det brukar. Det känns så väldigt mycket gråare och det är svårt att se folk i ögonen. Känner inte igen mig själv längre, känner inte igen min syn på livet längre.
Denna period börjar bli lite för lång och lite för diffus. Vad fan ska man ta sig till när man försökt allt?
Fan.
Jag hatar ensamma kvällar då tankarna aldrig tar slut.
Men ändå kan jag inte undkomma att känna mig lite deppig ikväll. Kanske allra främst för att folk försvinner härifrån och inte bara folk som hälsat på utan även de som även bor här, som snart inte längre bor här.
Jag vet varken vad jag ska tycka eller känna. Att liksom veta om att någon man älskar och som man umgåtts nästan dagligen med i snart två år snart bara inte ska vara här längre känns jättekonstigt. Borde kanske bara försöka att inte tänka på det. lägga det åt sidan och liksom låta det hända när det händer, men hur lyckas man undvika ett ämne som hela tiden dyker upp? Blir rädd när jag tänker på att varje natt kommer bli som denna - ensam.
Men all erfarenhet är bra erfarenhet. I guess. Men just nu känns allt botten.
Och jag vet inte om det är hösten, mörkret eller någonting annat som gör att ingenting är lika färgglatt som det brukar. Det känns så väldigt mycket gråare och det är svårt att se folk i ögonen. Känner inte igen mig själv längre, känner inte igen min syn på livet längre.
Denna period börjar bli lite för lång och lite för diffus. Vad fan ska man ta sig till när man försökt allt?
Fan.
Jag hatar ensamma kvällar då tankarna aldrig tar slut.
Kommentarer
Trackback
