Mina små karatekids!

Denna dagen har även den varit lång och dryg. Men jag antar att det så mina dagar kommer se ut en tid framöver. Jag har dock sovmorgon till 14.30 imorgon, och det kan man ju säga är en helt okej sovmorgon faktiskt!

Ikväll har jag tränat mina små karatekids. Det blir bara roligare och roligare för varje gång. Jag älskar att de dom springa runt i sina vita karatedräkter i minsta storlek och le med deras sexårsgluggar. Så otroligt underbart. Och när en pojke så liten så att han knappt når upp till min navel kommer fram, ber mig knyta hans bälte och förklarar stolt att bältet åker av hela tiden bara för att han är så blixtsnabb och jag bara håller med och säger att jo, så måste det vara.
Och när den tyska lilla flickan som förra terminen endast grät hela träningarna för att hon inte förstod ett ord av vårat svenska språk, som nu är den gladaste av dom alla och pratar själv mer än gärna på svenska.
Och flickan med dom färgglada glasögonen, som idag enbart kunde hoppa på en fot till en början och förklarade att hon stukat foten, för att senare glömma bort sin påhittade skada och springa runt till hon tillslut utbrister i ren matthet "Tusan, nu stukade jag benet också!".
Jag kan inte bli annat än lycklig att jag får ha med dom här små karatekidsen att göra.

Efter att jag kutat runt med småkidsen i en timme var det dags för mig själv att träna, och som alltid på Simons träningar blev jag mörbultad lite här och var. Men så slår det mig så här i efterhand att det är ju ändå så otroligt skönt med smärta, för det gör ju bara att man får känna att kroppen lever. Att man känner. Ja, det är jag tacksam för. Dock börjar min käke bli lite skum efter x antal slag och sparkar på den.

Förövrigt så är salami det absolut godaste efter ett hårt träningspass!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0