vickier

Inatt kommer jag inte sova mycket. Men precis som allt annat så känns det oviktigt. Alla mina tankar går till den starkaste killen jag känner. Jag är säker på att han kommer fixa det här också.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla barndomsminnen vi haft tillsammans. På dagis när han skulle lära mig klättra och jag fick gå i hans klätterskola. På lågstadiet då han satt i rullstolen pga benet och han alltid vann i gogo's då han fick rulla fram 2 rulltag istället för att gå två steg, då gogo'sen hamnade på huvudet. Den gången då vi spelade biljard på hans pyttelilla biljardbord och vi nästan kissade på oss av skratt då jag utbrast "oppserallan" efter varje missad stöt.
Sen även minnen från både mellanstadiet och högstadiet, då vi också gick tillsammans.
Minns även när han berättade om ett tillfälle under dagistiden, då jag hade sagt Marry Chirstmas åt honom. Han hade då gått hem till sin mamma och gråtandes sagt att "Vickie sa ett jättefult ord till mig, hon sa Marry Christmas". Otroligt gulligt.
Kämpa på grabben.
Vi tänker på dig!