vickier

Mitt humör är som en jävla berg och dahl bana. Tänker väldigt lite på saker och ting och går bara med strömmen. Arbetar som en robot. Går från lektion till lektion utan att höra eller förstå ett skit.
Jag behöver någon att umgås med. Jag klarar inte av att inte få prata, att inte få dela med mig av tankar och åsikter. Måste köpa mig en pappegojja.

Vi pratade här om dagen här hemma om vad jag har tänkt med min framtid. Min dröm just nu är ju att få jobba med förståndshandikappade barn. Helst down syndrom, det är de handikappet jag är som mest intresserad av för tillfället. Det verkar ge en så mycket kärlek, på ett så omedvetet sätt. En dag i veckan tittar jag på Judo för förståndshandikappade eftersom jag är ledsagare åt en flicka i gruppen och där finns det tre stycken pojkar med olika grader av down syndrom, och jag kan inte ta ögonen från dom. Jag blir så varm i hjärtat av att se dom kämpa och lyckas, trotts deras otroligt efterblivna handlingar. Det klarar av att göra kullebyttor, fällningar, grepp och allt som de andra gör, bara att det går en aning långsammare. Och det finns ingenting som gör mig så glad, som deras leenden. Jag smälter.
Och ibland kan man glömma att det har känslor, precis som alla oss andra. Att det kan bli kära, precis som oss alla andra. Och att det kan flörta, precis som alla oss andra. Vilket jag fick uppleva idag.
Men i alla fall, så pratade då jag och mamma om att jag vill jobba med förståndshandikappade (eller begåvningshandikappade som de faktiskt heter nu för tiden) och att det just nu är min stora passion just nu, så sa mamma att, Nä jag tycker du ska jobba på förskola, så svarade jag med något som nog inte många skulle svara
- Nej gud vad jobbigt att jobba med friska barn!

http://se.youtube.com/watch?v=-_-P4t2jR1g